Fick just veta att för mig okända Erik Nilsson avlidit. Borde nog ha känt till honom, har spelat med tex Lars Gullin, Jan Johansson och Radiojazzgruppen. Så här skriver Mårten Henneus:

Barytonsaxofonisten Erik Nilsson har avlidit vid en ålder av 85 år. Erik föddes i Lund och studerade vid Musikkonservatoriet i Malmö och kom till Stockholm vid 1950-talets mitt. I Stockholm kom Erik Nilsson med sin barytonsaxofon snabbt i kontakt med den svenska jazzeliten; han spelade med trumslagaren Robert Edmans pianolösa kvartett, han spelade vibrafon och barytonsax med Putte Wickman och därefter hade han biljett in i jazzens finrum. Vid sidan om saxofonisten Rune Falk kom Erik Nilsson att bli rikets barytonsaxofonist. Många barytonsaxofonister flörtar med andra saxofoner för att vidga sin mångsidighet. Men Erik höll sig till att enbart spela barytonsax och visade sin mångsidighet genom att visa vad instrumentet dög till. Lars Gullin hade redan satt barytonsaxen på rikets jazzkarta, men Erik Nilsson hade andra ideal och visade han att barytonsaxen inte bara kunde låta skir, utan skitig och vass. Med sin feta ton kan, kan man utan att skämmas, kalla honom för en svensk Harry Carney. Han tordes vara Sveriges mest inspelade barytonsaxofonist. Han spelade med Monica Zetterlund, Povel Ramel, George Russell, Emanon Big Band, Thad Jones, Hacke Björksten, Jan Johansson, Bengt Hallberg, Arne Domnérus, Nils Lindberg, Jan Allan och under trettio år var han medlem i Radiojazzgruppen där han också spelade basklarinett och flöjt. Däremellan är han förmodligen landets mest inspelade barytonsaxofonist. Erik Nilsson var en säker ensemblemusiker, men en alltför underskattad solist; det finns åtskilliga soloinsatser av Erik Nilsson i Nils Lindbergs musik, inte minst i en minnesvärd barytonduell mellan Lars Gullin och Erik i sista satser av Lindbergs ”Symfoni no. 1”. I första satsen av Lars Färnlöfs ”Svit Cashasa” får Erik Nilsson breda ut sig. Men det finaste Erik Nilsson någonsin presterade på skiva är sitt solo I ”A Night In Tunisia” på Jan Johanssons skiva ”Vårdkasar” (utgiven på cd under namnet ”Den korta fristen”). Det är ett böneutrop som än i dag skulle få Tunis troende att dra öronen åt sig.
Mårten Hennéus